Åsså bidde det bara en tummetott.

Ja, det har ju hänt att det bara blev en tummetott. Det är rätt spännande de här med affärsmodeller. Det är något som verkligen intresserar mig. För ett par dagar sedan så snackade jag med en kompis som delar min fascination för affärsmodeller. Jag kan lova att det i min bekantskapskrets finns betydligt fler än en som gör det, men just nu är det en av dem jag specifikt syftar på.

Vi kom ganska snabbt in på en modell där man – jag är fullt medveten om att det här är en skarp formulering – faktiskt lurar sina kunder att tro att de har köpt en helhetslösning. Men har de verkligen inte gjort det om man i efterhand tvingas köpa tillkommande produkter och/eller tjänster för att det man köpte initialt över huvud taget ska vara användbart? I min värld gör ju det att det man köpte från början är oanvändbart, och därmed värdelöst.

Jag har väldigt svårt för den modellen. Visst kan det vara så att en del av ansvaret kan lastas på köparen och att det i vissa affärssammanhang krävs beställarkompetens. Men samtidigt är det så att den beställarkompetensen i en hel del fall hade haft ganska måttlig inverkan på resultatet. Jag uppfattar det som irriterande, och ofta på gränsen till provocerande, när man säljer något som köparen inte kan bruka – och att det alltså inte uppdagas förrän köpet är genomfört.

Själv har jag råkat ut för det. Och de säljare som jag då haft kontakt hamnar inte på min julkortslista. Inte ens i denna digitala värld där en julhälsning bara är en knapptryckning bort … Värst är det om den här modellen är uppbyggd med ett beteende som upprepas i en och samma affär. Nya moduler, nya tillägg, nya verktyg och annat som krävs för att man ska nå det resultat man trodde sig redan ha köpt.

Jag kan inte riktigt sluta fundera över bakgrunden till att man väljer att arbeta så här. Jag menar, det kan ju knappast främja kundrelationerna. Och det måste ju skapa någon sorts obehag internt på de företag som arbetar så. Kan det vara så att säljivern fördunklar omdömet? Kan det vara interna påtryckningar vad gäller snabba resultat som ställer sig i vägen för sunt förnuft? Är det ren och skär okunskap? Eller tänker de att om man bara får in foten så får man väl köra utifrån det?

Personligen tror jag – och det här väl ändå inte direkt rocket science – att man naturligtvis hade tjänat på att se till att allt hänger samma. Att göra affärer inte är en tävling där bara den ena parten kan vinna. Man tjänar på ett mer holistiskt tänk där relationen mellan kunder, partners, leverantörer – och varför inte konkurrenter? – kan samverka. Jag tror att man har betydligt mycket roligare om man vet att man kan möta sina kunder, se dem i ögonen och vara stolta över det mervärde man skapar till sina kunder.

Ja, så tänker i alla fall jag. Vad tror ni?