Ledarskap

Om att tävla med sig själv

Nu är det ett par veckor sedan jag bloggade. Det beror faktiskt inte på att jag inte har haft tid. Det är snarare så att jag inte alltid har en strid ström av ämnen att skriva om. Mina bloggar handlar ju allt som oftast om funderingar jag bär på eller något jag är med om som ger mig impuls att skriva. Efter min senaste blogg fick jag dock en fråga kring tävlande och tävlingsmänniskor. Det var en chef för ett företag som undrade om man kunde motivera sina medarbetare att vara lite mer tävlingsinriktade, om än bara om man tävlar med sig själv. Jag vet inte om jag i den här bloggen kan svara på den frågan fullt ut. Men frågan väckte i alla fall några reflektioner.

Man kan se det som att ’tävla med sig själv på jobbet’ är ett annat sätt att uttrycka ’att vara konkurrenskraftig’. Och om då frågar sig om det är viktigt att vara konkurrenskraftig så svarar jag ja på det. Men det måste naturligtvis kanaliseras på ett hälsosamt sätt. Går det till överdrift blir det osunt och destruktivt. Men någon form av driv bör vi alla vara utrustade med. För om man upptäcker att kolleger och konkurrenter har sprungit ifrån dig kompetens-, energi- och resultatmässigt kan det vara besvärligt att komma ikapp. Ingen skön känsla att stå kvar ensam på perrongen när tåget går.

Vad menar jag då med att tävla på ett hälsosamt sätt? Jo, även om man är utrustad med starka tävlingsinstinkter kan det motverka syftet om man okontrollerat tävlar mot allt och alla precis hela tiden. Man måste ju faktiskt komma ihåg att kollegerna är i samma lag och inte ska besegras. Att sporra varandra att bli sina bästa versioner av sig själva och dela med sig av sin energi är bra. På en arbetsplats vinner man och förlorar tillsammans. Dessutom är det lätt att halka in på tävlande för tävlandets skulle. Man kanske bara springer för att det går, inte för att det för något framåt. Välj fajterna med omsorg. Äg dina instinkter.

Nyckeln till framgång kan vara att konkurrera med dig själv. Viljan att göra något bättre än man har gjort tidigare leder definitivt till utveckling och framgång. Ytterligare ett skäl att tävla med sig själv är att man då omdefinierar vad framgång betyder: det blir istället en värdemätare på att man behärskar en ny färdighet och att man förbättrat sig själv. Kanske blivit en bättre lagspelare?

På tal om lagspelare. Jag såg nyss en intervju med Peter Forsberg som berättade att han nyligen hade begett sig ut på en löprunda, men tappade all motivation när batteriet i hans pulsklocka la av. Han såg inget som helst motiv att springa en meter till om han inte kunde mäta tiden mot den tid han hade senaste gången han sprang. Så han la av och promenerade hem. Rätt eller fel? Tja, hans tävlingsinstinkter har ju tagit honom enormt långt. Men kanske är inte metoden applicerbar på alla situationer i arbetslivet, och kanske inte heller fungerande för alla.

Men visst, du kommer också att förlora emellanåt, men det är svårt att hitta någon att skylla på om man tävlar med sig själv. Då är det upp till en själv att ta ansvar för de missar man gjort, lära sig och gå vidare. Förhoppningsvis lite klokare och lite starkare. Se det så här: ’jag förlorar aldrig; antingen vinner jag eller så lär jag mig något’.

Vid ett annat tillfälle kan jag komma med förslag på hur du rent konkret tävlar med dig själv. Ni ska inte bli förvånade om det överst på listan kommer att stå ’sätt mål’. Det är knappast en högoddsare … Och till det vill jag addera att ett ypperligt sätt att motivera sig själv är vetskapen om att det väntar en belöning vid mållinjen. Så – fira varje gång du når ditt mål. Det kan räcka med en liten gåva för att boosta humör och energinivåer. Ett bra belöningssystem kan göra mirakel!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.