Ledarskap,  självledarskap

Jag kan ju kalla dig fröken VD

Har du varit med om något så märkligt som att någon försöker ge en komplimang fast det är omöjligt att uppfatta det så? Häromveckan blev jag tilltalad ”fru VD” av en person. Jag blev lite ställd och frågade varför han kallade mig så. ”Jag kan ju kalla dig fröken VD” i  stället, svarade han. Jag ska inte svära på att det var en misslyckad komplimang. Det kan ju lika gärna vara en ganska tafflig härskarteknik. Eller ett försök att vara rolig. Vad vet jag. Oavsett tycker jag inte det kändes särskilt behagligt. Jag är kvinna och jag är VD, så i sak var ju uttalandet korrekt. Men ofta är det som kan skönjas mellan raderna minst lika talande som det faktiskt sägs. I det här fallet var det så.

Och det var naturligtvis inte första gången jag råkade ut för någon sorts kommentar för att jag är kvinna i yrkeslivet. Tvärtom, hade jag skrivit ner alla tillfällen hade jag nog varit uppe i en boktrilogi vid det här laget. Det skulle inte bli särskilt munter läsning, men desto mer intressant. Ta till exempel den gången jag fick avstå en löneförhöjning för att chefen bedömde att en manlig kollega behövde en morot för att bli lika ambitiös som jag. En inverterad komplimang jag inte blev speciellt smickrad av.

Kanske borde man bli avtrubbad, stå ut och gå vidare, och inte vara så ’himla känslig’. Eller absolut inte. Kanske ska man faktiskt försöka göra världen lite bättre, inte minst för sina medsystrars skull. För det finns ju andra som tagit mängder av obekväma strider långt före mig. Både män och kvinnor. Och tack var de fajterna har ju de facto samhället gått framåt.

I helgen pratade jag med en kompis om den där ”fru VD-incidenten”. Vi funderade på om härskarteknikerna blivit mer sofistikerade i takt med samhällsutvecklingen eller om de faktiskt har minskat. Jag har inget svar på den frågan, kanske för att jag egentligen har klarat mig undan rätt bra. Det finns säkerligen medsystrar som har det betydligt värre. Och visst, de flesta människor är för seriösa för att syssla med sådant. Eller har jag fel? Har härskarteknikerna blivit mer subtila? Det finns ju en utgångspunkt som säger att en härskarteknik bara funkar om omgivningen tillåter det. Så – utan att skuldbelägga – man behöver hitta mekanismer för att övervinna härskarteknikerna, inte stå ur med dem. Till exempel verka för en arbetsplatskultur där alla hjälps åt att identifiera problemen och arbeta gemensamt för att få bort dem.

En tanke som kanske borde vara ämnet för hela bloggen, och som jag har sett mer än en gång, är värd att fundera på. Det är inte helt unikt att det finns en ’besvärlig kollega’ som beskrivs som ’omöjlig’, och det visar sig att personen i själva verket är utsatt för andras härskartekniker.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *