”Mamma, kan inte du köpa en sån klocka som pappa har, den går lite långsammare än din.”

Personligen har jag ett ganska avslappnat och positivt förhållningssätt till världen. Men min optimism om hur lång tid saker och ting tar har en förmåga att emellanåt bita mig i arslet.

Jag glömmer aldrig den dagen när jag skulle hämta barnen för att vi skulle vidare till en träning. Min dotter var väl en 5–6 år vid tillfället och satt på trappan och väntade på mig när jag dök upp – i vanlig ordning en aning stressad. Då droppade hon kommentaren ”Mamma, kan inte du köpa en sån klocka som pappa har, den går lite långsammare än din”.

Det är inte så att jag är en obotlig tidsoptimist när det gäller exempelvis deadlines. Det är snarare så att jag har en förmåga att ”glömma” att transporter tar lite tid. Och det där att jag dyker upp till möten just-in-time, eller i värsta fall fem minuter sent, det är verkligen inte bra – och jag jobbar med det! Jag har fått tipset att dubbla den tid jag tror vissa saker tar för att hamn mer rätt, men det är ju svårt att lura sig själv …

Det finna andra tillfällen när jag kan fastna. Om jag till exempel vaknar en kvart innan klockan ringer på morgonen, då inbillar jag mig att jag med den extra tiden ska hinna med diverse extra saker. Just där och då känns som att den där extra kvarten är värd eoner av tid. Och vips upptäcker jag att jag är sen. Igen.

Om jag har hört något som är positivt med att vara tidsoptimist är att vi lever längre, just för att vi mindre stressade. Vet inte hur sant det är, men jag gillar att umgås med den tanken.

Det jag däremot inte vet är om de som alltid är i tid är lika irriterade på de som är sena, som de sena är störs på de som alltid kommer i tid …