Ledarskap

Är man sjuk om man gillar förändringar?

För en tid sedan läste jag en artikel i tidningen Chef där man skrev att ”ingen frisk hjärna gillar förändringar” … Shit, då är jag nog inte helt frisk. Hmm, undrar om jag till och med borde söka hjälp för det där. Eller kan det vänta ett tag ..? Och förresten; vad är definitionen på sjuk och frisk? Exakt var går gränsen liksom?

Nu hoppas jag att jag inte är allvarligt sjuk bara för att förändringar råka ligga mig varmt om hjärtat. Jag känner mig ganska normal, har till och med börjat piggna till rejält om jag ska vara helt ärlig. Och bara för att jag i relativt hög grad är förändringsbenägen betyder det inte att jag inte vänder upp och ner på hela mitt liv. Eller på någon annans heller, för den delen.

För det som tilltalar mig med förändringsarbete – oavsett om det är på det personliga planet, i föreningslivet eller på arbetsplatsen – är att det är få saker som ger en så påtaglig känsla av flow, som när man genomför ett förändringsarbete och det visar sig bli så där sjukt (!) bra som man faktiskt hade hoppats på. Det kan faktiskt få vartenda företag och varenda människa att växa med flera meter.

Jag lever i tron att nyckeln till ett framgångsrikt förändringsarbete på ett företag är att skapa ett involverande motivationsklimat, vilket faktiskt är vad som krävs för att kunna nå den där nästan euforiska känslan som ett bra förändringsarbete kan ge. Man behöver förena medarbetarnas och verksamhetens intressen. Når man den skärningspunkten är en stor del av jobbet uppnått.

Dagens samhälle är tydligt präglat av ett högt tempo och en snabb förändringstakt. Konkurrensen tenderar att bli allt mer internationell, vilket förstås ställer nya krav. Att i den miljön skapa förutsättningar för ett motiverande klimat måste utgå från de berörda individerna. Alla måste ta huvudansvaret för sin egen motivation. Vilket förstås inte bara gäller i förändringsprocesser. Om man har valt, eller råkat hamna, på ett arbete man inte gillar så spelar det inte så stor roll hur grym chefen är på att motivera. Och omvänt; har man valt rätt jobb måste chefen vara riktig dålig för att man ska ogilla sitt arbete.

Min erfarenhet säger att det är försvinnande få som går igång på, eller finner inspiration i, att bli kontrollerade eller att ideligen uppleva att andra lägger sig i ens arbete. Nyfikenhet och bekräftelse är något annat, det är det överdrivna kontrollerandet jag tror är destruktivt och förlamande. Kanske föll jag ur mitt eget tema nu; jag känner att jag gled över på motivation. Men, jag menar att det starkt hänger samman.

För att återgå till förändring, där vet jag att man ofta stöter på patrull. Och det är nog en naturlig reaktion, inte minst om man själv är engagerad i hög grad. Då är det angeläget att vi i ledande befattning slukar ”motståndsengagemanget”, så att vi istället kan rikta den energin i rätt riktning. Då kommer det att bli en betydligt mer behaglig resa. Dessvärre är det många som inte vågar bemöta det där motståndsengagemanget, utan nöjer sig med ett halvlojt ”så här äre” eller ”det är bara att gilla läget”. Är det så kan jag lova att förändringen blir både jobbig och kostsam. Om den över huvud taget blir av.

Nu har jag skrivit, känt efter och tänkt efter. Och jag tror nog att jag är hyfsat frisk – trots att jag gillar förändringar …

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *