självledarskap

Ett paradis för den som verkligen vill konfrontera

Nyss hemkommen från en liten turné gör jag några reflektioner. I måndags var jag på ett styrelsemöte i Stockholm. På tåget därifrån råkade jag ut för en kul grej. Eller ja, inte direkt kul om man ska vara ärlig. Men en grej var det i alla fall.

Jag har alltid fascinerats av människor som i tid och otid tar sig rätten att konfrontera sin omgivning med sina sämre sidor, åsikter som är ovidkommande och behov av att gnälla av sig utan minsta tanke på om gnället når en relevant mottagare. Mina reflektioner kretsar kring att en del av de här människorna ”blommar ut” så här i Corona-tider. ”Stå inte så nära!” ”Håll avstånd!” ”Flytta på dig!” Och så vidare …

Där stod jag på perrongen och väntade på mitt tåg. Och jag verkligen stod still. Helt still. Och jag hade ställt mig med både rekommenderat avstånd och ytterligare marginal till övriga passagerare som väntade på samma tåg. I ögonvrån såg jag hur en kvinna närmade sig, och på något sätt kunde jag se och ana mig till att hon inte genomlevde sin bästa dag. Något i hennes gång och hennes kroppsspråk sa mig att hon var inriktad på konfrontation. Och för varje steg hon närmade sig växte en känsla inom mig att det var jag som målet för hennes frustration. Så jag tog ur mina hörlurar för att höra vad hon eventuellt hade att säga mig. Och i den konfrontationen fanns det inget tvivel om vilka nivåer av otrevligheter hon hade kapacitet att leverera. Utan att citera henne kan jag ändå nämna att själva ämnet rörde hur jag kunde ha oförskämdheten att stå så nära en dam som uppenbart var i en riskgrupp. Här får jag betona att jag fortfarande inte rört mig ur fläcken från den stund jag ställde mig på min plats. Och då var varken den arga kvinnan eller damen i riskgruppen där. Vem av oss som hade bristande folkvett kan man ju fundera på.

Men jag måste också vara ärlig och säga att jag ibland glömmer bort mig och kommer människor för nära. Och då är jag mer än beredd att ta emot en påminnande kommentar om det. Men det som förvånar mig är hur otrevliga en del blir när de har ett budskap att leverera. Att det i vissa situationer blir oväntat legitimt att skälla helt öppet och högljutt. Det borde ju gå att förstå att man inte når ett bättre resultat när man uttrycker sig nedsättande när personens misstag alldeles uppenbart inte är gjorda av brist på vilja, utan just är ett misstag. För alla gör vi väl misstag? Vem blir en bättre människa av att förminskas verbalt? Och dessutom inför andra.

Där och då räknade jag till 100. Det räckte inte att räkna till tio. Och inte heller till 20. När jag räknat klart jag valde att gå åt sidan och att faktiskt inte svara alls. Försökte helt enkelt vara den vuxna i rummet. Eller ”den vuxna på perrongen”. (Lät inte det som en boktitel förresten ..?)

Egentligen har jag nog inget djupare budskap med den här bloggen än att berätta att jag är nöjd med att jag tog ett steg åt sidan, och jag faktiskt använde den här händelsen redan dagen efter. Tåget tog mig till Askersund där jag hade förmånen att prata om ledarskap och kommunikation. Och i det sammanhanget kom den här vardagliga händelsen att passa in perfekt i mitt övriga budskap. Så tack till arga kvinnan för hjälpen. Hoppas att resten av dagen var bättre!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *