Äntligen är värmen här! Som jag har längtat. Och vi har massor att göra på jobbet

Äntligen är värmen här! Som jag har längtat. Och vi har massor att göra på jobbet, så jag njuter av tillvaron i fulla drag. Samtidigt; det är ju roligt hur olika vi reagerar och agerar när vi har lite för mycket att göra. Jag ska inte påstå att jag är någon sorts stressexpert och jag tänker inte komma med några tips om stresshantering. Men jag vågar mig ändå på att reflektera över det, och ibland kan man ju inte annat än skratta åt sig själv. Har du varit med om att man rannsakar sig själv och försöker förstå ”hur tänkte jag nu?”. Jag kanske ska inflika att när hög arbetsbelastning ska påverka mig är det i kombination med någon sorts frustration. Och just nu känner jag ingenting som påminner om frustration, så arbetskapaciteten är rätt hög och jämn.

Det jag kan skratta åt är när jag gör vissa saker med autopiloten påkopplad och inte reflekterar förrän efteråt. Såna där rätt simpla tankar som att det poppar upp en skön idé som skulle kunna spara tid – men att man inte har, eller tar, sig tid att genomföra den. Om man just i det ögonblicket börjar reflektera är det ju lätt gjort att bli självkritisk. Jag tycker att det är slöseri med energi att anklaga sig själv för att ha åkt på en släng av inkompetens. Har man fokus på att genomföra saker så tror jag att man mer eller mindre omedvetet har något som hjälper till med själva problemlösningen.

Ett exempel på det är när jag är ute och springer (i mitt fall blir det några mil i veckan), då kommer liksom idéer och lösningar till mig helt oförhappandes. Och själva syftet med löprundan är ju varken att lösa problem eller bli smartare. Jag antar att det där med att släppa fokus en stund för att istället ägna sig åt något helt annat skapar situationer som gör att en lösning upplevs bara dyka upp ur tomma intet. Ens undermedvetna är ju i hög grad en del av en själv. Jag har nämnt det tidigare; när jag har mycket att göra så tränar jag mer än i perioder när jag har lite mindre att göra.

Vi söker nu säljare och har börjat med intervjuer. Vi var relativt diffusa i vårt sökande, för att vi ville ha ett hyfsat brett spektrum av sökande. Och det har vi fått, kan jag lova! En sökande jag snackade med kom in på att det är lätt att stressa upp sig, för att det är ett nytt område, ny arbetsplats, en ovanlig och kanske lite obekväm situation. Man vill prestera och visa sin bästa sida och sin fulla potential. Och då slog det mig igen; det är när man bli onödigt självkritisk som man har en benägenhet att jobba lite långsammare. Gör man det blir man per automatik stressad. Och så har man hamnat i en ond cirkel. Förutom att omge sig med rätt människor så tror jag att det är en viktig lärdom i livet att inte vara elak mot sig själv. Inget gott kan komma ur att vara sin egen hackkyckling. (Naturligtvis tycker jag inte att någon oavsett anledning ska vara hackkyckling. Jag avskyr alla former av förminskning och mobbning.) Vi bär alla på alla möjliga värderingar, men vi använder dem kanske inte i tillräcklig omfattning till vår fördel.

Värderingar måste också dimensioneras för att passa både dina nyanser och den situation du använder dem i. Även begrepp som normalt alltid är bra kan bli tokiga om pendeln slår över. Omtanke kan förvandlas till övertänkande, självförtroende kan övergå i detaljstyrning och svårighet att delegera, höga krav kan bli så otillgängliga att de blir omöjliga att uppnå, och rädslan att göra fel blir större än längtan att göra rätt. Är man uppfinningsrik kan överdriften ligga i att tvångsmässigt uppfinna nya hjul när de som finns redan rullar hur fint som helst. Blir man slav under den typen av överdrifter närmar man sig ett självskadebeteende. För vet du vad? Jag tror att vi alla är betydligt bättre än den där dumma självbilden som ibland gör sig påmind