Är det bättre att vara omogen än att vara övermogen?

En gång för länge sedan – det är preskriberat nu – så hamnade jag rejält på kant med en av mina lärare på universitetet. Vid sidan om min civilingenjörsutbildning läste jag även kulturvetenskap. En av våra kurser i kulturvetenskap råkade krocka med SM i orientering. Och i min prioritering kom orienteringen före studierna. Alltså valde jag att ställa upp i SM i orientering. Helt rätt beslut, tyckte jag. Men min lärare hade en helt annan åsikt, vilket framgick med all önskvärd tydlighet. Han blev riktigt irriterad och jag fick höra att jag var omogen. Jag svarade ”bättre omogen än övermogen”. När jag tänker på det så här i efterhand var det väl kanske ingen av oss som var den vuxne i rummet vid det tillfället.

Gissa om jag fick slita hårt på den kursen. Jag fick t o m byta lärare. Men det är smällar man kan bli tvungen att ta när orden flyger ur munnen utan att passera den del av hjärnan som hanterar konsekvensanalys. Med facit i hand – och lite mognad – hade jag ju förstås kunnat hantera den situationen betydligt smartare. Hade jag bara varit lite mer streetsmart hade det säkert gått att fixa kursen och springa SM utan att bli osams med läraren. Samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur han tänker om sitt beteende när (eller om) han tänker tillbaka på den konflikten.

På tåget till jobbet i dag pratade vi om att vara streetsmart och hur man blir det. Har det bara med ens livserfarenheter att göra, det man utsätts för och är med om? Eller är det kanske mer förmågan att dra lärdomar av det man upplever som gör en streetsmart?

Det är ganska uppenbart att en av de viktigaste egenskaperna hos människan är förmågan att kommunicera genom tal. Det är ju faktiskt en av de egenskaper som särskiljer oss från andra arter här på jorden. Men det innebär inte att allt vi säger är genomtänkt. Och här är jag en av de skyldiga. Det är helt klart något jag jobbar med, för man behöver ju inte vara spontan i varje situation. Samtidigt beror det till viss del på situation och sammanhang, det är nog fler än jag som tappar impulskontrollen i stressade situationer, till exempel vid en konfrontation.

Nu när jag blivit lite äldre, och kanske lite mognare (obs! inte övermogen …) har jag skaffat mig en del knep. Jag har lärt mig att det är vissa personer som gör mig lite väl snabb i talet. Och med den insikten – eller rättare sagt, självinsikten – försöker jag numera att hantera det genom att inte fokusera på vad jag ska svara, utan istället stanna upp och verkligen lyssna på vad personen har att berätta. Lyssnar man ordentligt får man ofta en hel historia, vilket i sin tur gör att det blir enklare att formulera ett genomtänkt svar. OK, hela storyn kanske inte alltid är superintressant, men då får man väl i allra värsta fall låtsas att den är det. Det är ju i alla fall mer respektfullt, och det tjänar man på.

Det finns ju en mängd olika sätt att säga saker, och att anklaga någon för att vara övermogen var naturligtvis ingen bra idé. Och för att vara helt ärlig; det tyckte jag inte ens då. Att jag kände mig lite provocerad är ju ingen ursäkt. Som sagt; lyssna på argument, förstå vad som menas och tänka igenom svaret är ett mer vinnande koncept.

Jag klarade faktiskt av kursen i kulturvetenskap, men jag fick kämpa! Hur det gick i SM? Jag kom tvåa.