Hur långt är det mellan uppfattning och verklighet?

”Åh, ännu ett inlägg om Corona”, tänkte ni. Nej, inte den här gången. Dagens tankar uppkom efter en diskussion jag var med i under slutet av förra veckan. Men för att ge en kanske något mer sammanfattande bild av hur tankarna samlades på hög backar vi en vecka till. För under hela den veckan hade jag byggt något som närmast kan liknas vid en ”den-som-spar-den-har-helg”. Låter det trevligt? Nja, sådär. Tanken var nämligen att jag skulle följa min plan med sex pass löpning. Vilket inte hände. Någon gång under torsdagen var sanningen verkligen i kapp mig. Jag hade faktiskt inte sprungit en mil. Inte ens meter, om jag ska vara helt ärligt. Så den som spar den har. Under helgen har jag däremot avverkat ganska många mil i löpspåren. Under intensiv träning kanaliserar jag många tankar och funderingar.

Varannan fredag har vi internutbildning på mitt jobb. I fredags var temat ”motivation – vad är det”. På eftermiddagen fick jag frågan om man rakt av kan kategorisera en ”doer” som någon med motivation? Eller om man definierar sig själv som en ”doer”, är man då per automatik motiverad? Hmm, bra fråga. Jag lutar åt att svaret är: Nja. För att om en person som kallar sig själv en doer, då enligt egen utsago är en person som agerar snarare än att bara prata eller fundera, innebär det kanske inte att den har rätt motivation att jobba mot ett mål, en lösning eller efter en genomtänkt strategi. Utan mer ”håller benen igång”, utan att komma framåt. Så om man då agerar på fel sätt alternativt agerar efter första bästa impuls eller gamla vanor, så är det svårt att se motivet i det. Åtminstone i en organisation där varje individs insats måste sättas i ett sammanhang.

Det som dök upp under helgen, när jag sprang i mina sprillans Hoka-dojjor (ja, de är supersköna – nej, jag är inte sponsrad) var att det påfallande ofta finns en betydande distans mellan uppfattning och verklighet. Och att hur vi uppfattar saker och ting kan skilja sig mycket åt. Och hur vi väljer att se på verkligheten också kan vara väldigt olika. Det finns inte alltid en universell sanning. Snarare ganska sällan.

Jag är inte påläst på eventuell beteendevetenskap bakom de här tankarna, men jag vet att varje individ har sin egen syn på verkligheten. Vi uppfattar världen genom våra egna ögon och det vi ser färgas av våra erfarenheter, värderingar, instinkter och önskemål. Och vi kanske inte alltid har ens full styrning på de val vi gör. Om man ”väljer” att tro på något tillräckligt starkt kan det också bli en sanning som man väljer att ha tilltro till. Rykten eller obekräftade nyheter kan upplevas som sanna av det enkla skälet att man vill att de ska vara sanna. Likadant kan det vara med den egna insatsen och den egna prestationen. Gick det inte som man hade föresatt sig är det enkelt att hitta en ”sanning” som förmildrar den egna insatsen och istället leder tankarna till något som enklast kan beskrivas som ursäktsfokusering. I tankarna kan det dyka upp förklaringar där chefer skyller på medarbetare, medarbetare skyller på chefer, säljare skyller på kunder eller konkurrenter, spelare skyller på lagkamrater eller tränare, publik skyller på målvakten, domaren, vädret, otur. Och så vidare.

Bryr sig verkligheten om våra uppfattningar? För det verkar ju som att verkligheten är rätt dålig på att anpassa sig …

För att summera mina tankar. Om man tar utgångspunkt i att ens egna uppfattningar – eller valda sanningar – också är en verklighet eller en allmän sanning så kan det faktiskt vara så att andra har rätt. Samtidigt. Att då hålla för hårt i sina uppfattningar kan vara förödande. Det krävs i varje fall mod i så kopiösa mängder att det i princip slår över i korkad envishet om man väljer att hålla kvar vid alla sina uppfattningar i evighet.

Hur bra är vi egentligen på att utmana våra egna uppfattningar? Och hur ofta vågar vi säga till någon annan att ”du, jag tror att inte din uppfattning riktigt stämmer överens med verkligheten”?