Always look on the bright side of life

Hoppas att ni, trots alla omständigheter, haft en bra påsk! Hemma hos oss var det inte många av våra traditioner som blev som de brukade. Omständigheter man inte är i närheten av att rå styrde om våra planer. Men, vi har en kanske udda läggning i vår familj. Vi har en helt egen tradition som inga virus hittills har rått på. Vi sitter klistrade framför Monty Python’s Life of Brian från slutet av 70-talet. Och den sänds ju inte som Ivanhoe på Nyårdagen, utan vi plockar fram vår DVD och ger näring åt vårt sätt att fira påsk. Vi har våra olika favoritscener, och vi avslöjar dem genom att asgarva redan innan just den favoritscenen nått sin höjdpunkt. Det är väl så att vi underhåller varandra också. Nu vill jag inte trampa på några ömma tår, det finns såklart människor som inte alls uppskattar den här typen av humor. Så jag ber känsliga läsare om ursäkt på förhand – men när Biggus Dickus och Incontinentia Buttocks dyker upp är det rent ut sagt jäkligt svårt att hålla sig för skratt. Och det blir inte lättare med åren.

För er som har missat det här mästerverket till film så kan jag berätta att den handlar om Brian från Nazareth, som råkar vara födda på samma dag som Jesus från Nazareth. Efter att ha anslutit sig till en judisk, anti-romersk terrorgrupp misstas han för att vara profet. Och lite hastigt och lustigt blir han Messias, om än ovilligt. Det är där jag börjar fundera. För rent krasst blir alltså Brian, mot sin vilja, ledare för någon mystisk sekt. Eller kanske snarare en grupp förvirrade människor som desperat söker en ledare, utan att egentligen förstå varför.

Utan att veta säkert tror jag att vi föds utan instinkter och kunskaper om hur man hanterar konflikter, genomför förändringar, fattar svåra beslut – eller tar sig an en grupp man egentligen inte vill leda. Man lär sig med tiden. Efter ganska många år i olika roller så har man sett både sämre och bättre exempel på den upplärningskurvan …

”Det är inte vindens fel att kappan vänder”. Det uttrycket kommer från en tidigare kollega. Det är klart att det blir svårt när man ständigt omgett sig med tvärsäkra uttalanden och kassaskåpssäkert vetande, när omständigheterna förändras och allt byter riktning. Fast vinden har mojnat. Trovärdigheten får sig en törn då. Och otydlighet och otrygghet smyger sin i organisationen, vilket i sin tur ofta leder till handlingsförlamning. Förödande för verksamheten naturligtvis.

Att se medarbetare i ögonen och ge tydliga budskap är bra och viktigt. Har man ärlig, och kanske t o m jobbig feedback att ge, så behöver man vara närvarande och ha ögonkontakt. Den som har ett behov av att linda in sina budskap allt för mycket skapar ofta komplicerade situationer. I värsta fall har man en medarbetare som undrar ”Vad var det som hände? Och vad ska hända nu?”.

En av de bästa chefer jag har haft hade en tydlig styrka, och det var att lita på oss medarbetare, på våra kunskaper och våra förmågor. Han vågade också stå för sina egna brister. Han vågade släppa både kontroll och tona ner sin egen prestige. Motsatsen kan ju vara chefen som pratar utan egentligen veta vad hon eller han pratar om, och blandar friskt mellan äpplen och päron, skit och pannkaka. Och störtdyker ner i floskelgeneratorn för att sedan jonglera med de senast corporate bullshit-begreppen utan att det leder till någon större substans i budskapen.

Sist men inte minst. Alla dessa ja-sägare. Oj oj, det här skulle jag nog kunna skriva en bok om. (Det kanske jag borde göra någon gång, slår det mig nu.) Men ibland undrar jag vad som gått fel. Hur kan driftiga, kompetenta och omdömesgilla personer helt plötsligt blir ja-sägare? Hur var det ”det är väl inte vindens fel att kappan vänder” …? Jag antar att det är vårt flockbeteende som gör sig påmint. Ibland kan det vara läskigt att stå ensam för sin åsikt. Men som chef har man faktiskt i uppgift att ställa sig lite utanför flocken och våga stå för sina åsikter.

Jag släpper det för nu, men någonstans i bakhuvudet gror en tanke på att på djupet förstå sig på chefen som agerar ja-sägare. Dvs chefen som inte får särskilt mycket gjort.