Ledarskap,  självledarskap

Reflektioner från helgens långpass i löparskorna

En god vän och jag har en söndagsrutin. Vi springer ett långpass. Personligen tycker jag att det är ganska tråkigt att springa långt och länge, men med rätt sällskap blir det annorlunda. Då förenar jag nytta med nöje. Nyttan av att få ett par mil i benen och nöjet av att kunna vädra livet i stort och smått. Under tiden vi avverkade de där milen runt Karlstad avverkade vi också hur man bäst lyckas med sockerkakor och hur svårt det kan vara att lyssna. Och vi kom in på personer som inte är lyhörda för andras budskap och som saknar känslan för när det är dags att ta mindre plats till förmån för någon annan. De som pladdrar på, inte helt sällan om inget speciellt, för att få fortsätta vara i centrum. Med en så stark vilja att behålla ordet att de är resistenta för andras försök och behov av att få komma in i samtalet. I värsta fall kanske de redan tror sig veta vad du har på hjärtat och inte tycker att de behöver höra det. I sådana lägen händer det att jag får en djävul bakom öra. Så för att testa om de över huvud taget lyssnar säger jag något helt irrelevant för att se om de då fortsätter som ingenting har hänt eller är mottagliga för andras ord. Ja, så elak kan jag vara …

Alla har vi väl råkat ut för dåliga lyssnare. Det kan vara en egocentrisk person som inte tycker sig ha tid att lyssna på andra, det kan vara en dimmig dagdrömmare som har svårt att vara i nuet, det kan vara någon som inte klarar att släppa fokus från mobilen eller något annat som pockar på uppmärksamhet. Samma resultat oavsett; ditt budskap når inte fram. Jag måste erkänna att jag inte är Guds bästa barn i det här sammanhanget. Jag tröttnar lite för snabbt på långa utläggningar som saknar något större innehåll eller relevans. Människor i min omgivning brukar kunna se när jag börjar tröttna, då jag stundtals (oftare än jag skulle önska) är som en öppen bok. Ibland kanske det är en bra egenskap, men det är inte alltid något jag är stolt över. Det brukar kunna synas på mig när det är dags att summera eller åtminstone byta tonläge, då brukar man ju kunna fånga mig igen. Jag jobbar på det.

Det sägs att alla kan lära sig att lyssna. Men kan alla lära sig när det är dags att ligga lite lågt? Det finns en del personer man verkligen bör lyssna på. Det behöver faktiskt inte vara kopplat till att någon försöker göra sin röst hörd. När en individ eller en grupp är tyst behöver det ju inte betyda att de inte har något att säga. En del behöver få utrymme och bli lyssnade på, fast de inte verkar ha ett formulerat budskap i beredskap.

Det kanske inte alltid är de som tar mest plats som vi ska lyssna mest på. Och när det kommer till en själv; kanske ska man inte förvänta sig att världen stannar upp och lyssnar på vad man har att säga i varje given stund. Relevans, tajming och sammanhang kan vara bra ledstjärnor.

Det kan vara sunt att rikta fokus på att lyssna på dem som sällan tar till orda. Det kan leda till flera bra saker, tror jag. Dels tror jag att alla mår bra av att får bli hörda. Sedan är ju sannolikheten stor att de har något klokt att tillföra. Det kan ju också knycka lite syre från dem som pratar för mycket. Eller vad tror ni?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *