Jag hör vad du säger

”Jag hör vad du säger.” Alltså den meningen får mig att rysa. Och det är inte av välbehag kan jag lova. Snarare ger det mig en känsla av att vilja skrika rakt ut.

Det är såklart lite spännande att en enda mening kan få en – mig i det här fallet – att reagera så. Nu var de visserligen ett tag sedan jag hörde de där orden, men beroende på person, sammanhang och miljö så poppar de upp med olika frekvens. Nu råkar det vara så att jag är en av de lyckligt lottade som lever mitt liv helt befriad från fördomar. Men om jag nu skulle haft oturen att vara bestyckad med fördomar så skulle jag sannolikt behöva erkänna att jag anser att personer som använder just den frasen oftare än genomsnittet också lever i tron att pondus sitter innanför bältet. Eller i värsta fall under. För så är det väl ingen som ser på pondus i dag, eller hur?

Hur som helst, det fascinerar mig att analysera glappet som uppstår mellan vad en person säger, vad personen egentligen menar och hur mottagaren tolkar det som sagts. Hur mycket enklare vore inte livet vore om de tre begreppen alltid sammanföll. Måhända lite tråkigare, men enklare.

Häromkvällen hade jag förmånen att vara gästföreläsare för det kvinnliga nätverket MEET i Kristinehamn. Vi snackade om högt och lågt; från glastak, normer och beslut till manligt/kvinnligt, mätartävlingar och härskartekniker. Som du förstår var det en fantastiskt rolig och inspirerande kväll. Lärorik också, tror jag.

En bra sak är att mycket av det man har varit med är händelser man kan skratta åt när det har fått gå en tid. För hur det än är så är man ju danad av det man varit med om. Och någon del av det som driver mig är den där goa känslan av revansch. Att ”visa dem”. Inte för att jag på långa vägar är speciellt skadeskjuten, men som tävlingsmänniska vill man ju prestera, leverera och visa att man kan och att det går. Inte minst inför mig själv.

Med åren har jag lärt mig att det ibland ”låser sig” för en del. Nu menar jag nog inte så illa som det låter, men som jag skrev här ovan; att det munnen säger inte alltid är vad hjärnan och hjärtat egentligen står för. I alla fall inte om man begrep hur det man sa faktiskt uppfattades. Ett exempel: På mitt jobb har vi inga köksveckor eller liknande. Utan något schema så hjälps vi alla åt att torka av diskbänken, fylla och tömma diskmaskinen osv. Vid ett tillfälle när jag plockade ur diskmaskinen så fick jag av en besökare höra:

”Åh vad härligt att se den kvinnliga VD:n i sitt rätta element!”

Vad menade han (för det var en han) med det? Lite vid sidan av ämnet kan jag ju nämna att köket inte alls är mina domäner. Det finns ju till exempel mängder av bra restauranger som är oändligt mycket skickligare än jag. Jag stöttar dem helhjärtat. Vid ett annat tillfälle fick jag en fråga – eller om det var ett påstående – som löd så här:

”Du det måste vara fantastiskt att vara VD på ett företag med så mycket män. Fantiserar du aldrig om dem ..?”

Ja, eller hur!? Man undrar ju såklart vad hon (för det var en hon) hade i tankarna då. Att man i sin fantasi radar upp sin manliga medarbetare och klär av dem med ögonen? Tack, men nej tack. Det är inte en bild som intresserar mig ens det minsta. Jag tror inte det är en bild som på något sätt bidrar till att vi når våra mål vad gäller tillväxt, resultat och arbetsglädje. Säkerligen säger den kommentaren betydligt mer om den som sade det än om någon annan.

Mina arbetskamrater jobbar hårt, smart och fokuserat. De kommer hela tiden med nya och konstruktiva idéer, de gillar att vara på jobbet och en del ser semestern som i det närmaste slöseri med tid. Det är ju sådant man imponeras av och gläds över (bortsett från att de såklart behöver och ska ha semester som alla andra …). Oavsett kön, ålder, etniskt ursprung osv är det ju deras insatser attityder och kompetenser man kan och bör värdera.

I vilket fall är det inte alltid lätt att förstå och tolka allt man hör. Kommunikation är ofta lika svårt som viktigt. Kanske gör man klokt i att inte överanalysera..