självledarskap

Att gilla någon man inte gillar, men man gör det av nyfikenhet

Har det hänt dig? Jag och min farbror – han är alltså ”min farbror” och inte ”en farbror”, dvs han är inte så gammal som det låter, eller så är det jag som är äldre än jag känner mig – snackade om ditten och datten i söndags, och kom in på sociala medier. Som vi gör ganska ofta. Du vet; ”har du sett den där filmen på LinkedIn?” och ”hörde du om den där kommentaren som alla …” och så vidare. Vi skrattade gott åt och kommenterade högt och lågt. Kanske var det nog så att vi inte öste beröm över allt vi sprungit på i sociala medier, utan till och med förlöjligade en del av det. Mycket skrattade vi väl åt för att vi helt enkelt har samma humor. (Eller brist på humor, skulle en del säga.) Men ibland manar det också till eftertanke.

Här måste jag nog erkänna att jag följer en del konton på sociala medier av ren och skär nyfikenhet. Jag är rädd att missa något viktigt, även om jag gång på gång noterar att det jag läser inte ens var pyttelite viktigt. Och jag är förstås inte dummare än att jag begriper att det finns många som följer mig i olika kanaler för att läsa om mer eller mindre tokiga saker jag gör och säger. ”Ååh, har hon bytt jobb nu igen?”, ”Men guuuud, vad hon springer jämt” och ”Såg du, nu skriver hon om säljare i sin gamla skitblogg igen”. Och så vidare

Ibland upptäcker jag mig själv tänka att jag inte vill se en bild till eller läsa ett inlägg till om den där fantastiskt lyckade familjen. Men jag gör det ändå. Hur knäppt är inte det? Jag tänker för mig själv ”Men ge din dotter en kram och berätta hur mycket du älskar henne, istället för att skriva om det på Instagram vareviga dag.” Eller när jag ser en självcoachningsfilm om positivt tänkande – vem bryr sig!? Livet är inte alltid så jävla enkelt att man tar sig ur sina bekymmer med ett par glättiga livsråd som ryms på två rader. Man måste faktiskt inte vara så hysteriskt positiv i varenda situation. Det kan fungera rätt fint ändå. De där konstgjorda tipsen kan nog faktiskt ha motsatt effekt ibland. Tänk om man får dåligt samvete och känner sig ännu ynkligare för att man just den dagen inte orkar bemöta sina motgångar med lite klämkäckeri.

Eller när en LinkedIn-profet försöker maskera sitt skryt genom spelad självkritik eller tillgjord ödmjukhet, och det till den milda grad att det blir nära nog skrattretande. Eller när någon gör sig så angelägen att han eller hon istället blir underdånig. Det är ju faktiskt inte attraktivt.

Men för att avsluta det här; via de där ”ointressanta budskapen” har jag faktiskt lärt mig något om mig själv. Kanske kan du göra det samma. Jag säger oftare till min familj hur mycket de betyder för mig och hur mycket jag älskar dem. Och jag rannsakar mig själv för att försöka vara ärlig när jag definierar vad jag är bra på, hur man kan och bör uttrycka sig, och jag blir mer och mer intresserad av att se en sann bild av hur saker och ting egentligen förhåller sig. Det finns ju faktiskt dagar då man inte vaknar med ett leende och ändå får för sig att man minsann ska tänka positivt. Dagar då livet inte är fantastiskt in i minsta detalj, då man har en bestämd känsla av att det här nog blir en skitdag.

Så ni där ute som stör mig; ni är också bra inspiratörer, ni får mig ibland att tänka om, tänka nytt och tänka annat. Och jag tror att det är bra.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *