Linda Take
Ledarskap,  självledarskap

Kan oro bli ett maktmedel?

Att ha oro som en ingrediens i sitt ledarskap är egentligen inget jag ägnat så många funderingar kring, åtminstone inte innan pandemin. Vi råkar ha turen att verka i en bransch som inte är alls lika drabbad som en hel del andra. Därför har jag inte oroat mig för vår egen verksamhet, även om jag naturligtvis känner enormt mycket för alla de som får sina verksamheter och intäkter förstörda. Mer än en gång har jag varit i samtal med vänner och bekanta som drabbats riktigt hårt, och förstått hur de kämpar för att inte visa all sin oro för sina medarbetare. Om det sedan är bra eller inte att hålla alla känslor inom sig, ja det finns det andra som är bättre på att bedöma. Det vi har samtalat om är snarare hur man kan leda sin verksamhet med trygg auktoritet och bibehållen styrka när man konstant känner en gnagande oro i magen. Hur kan man inspirera och motivera andra när man känner tvivel i sinne och hjärta?

Och de här tankarna gör sig påminda även i andra sammanhang än jobb. I helgen gav universum mig en påminnelse om att ens oro faktiskt kan skapa fler problem än den löser. Jag har två vuxna barn, en 20-åring och en som nyligen blev 18. Och jag utmanas lite i hur jag hanterar min oro, utan att den ska påverka barnens möjligheter och förmåga att utvecklas till självständiga vuxna individer. Första helgen med två myndiga barn gick väl sådär, om jag ska vara helt ärlig. Jag blev helt enkelt en pinsam mamma. (Kanske ska tillägga att jag inte är en särskilt pinsam mamma rent generellt. Tror jag.)

Något sent på kvällen nåddes jag av uppgiften att jag hade en något förfriskad 18-åring som befann sig på stan. Eftersom vi bor centralt var jag kvickt ute på nattvandring i akt och mening att styra upp det hela. Det kanske du också hade gjort? Det kanske du också har gjort …? Och det är väl på något sätt det rätta att göra, men likafullt blev jag pinsam. Jag agerade såklart mest på min instinkt som där och baserades på min oro. För det låg ingen större eftertanke bakom beslutet att kuta ut på stan i soffmyskläder utan kontaktlinser. Alltså med kisande närsynt blick gick jag med snabba steg fram till de få grupper av människor som jag såg på torget. Inte i någon av de grupperna fanns min 18-åring. Jag inser nu att min känsla av att jag var smygande och diskret inte stämde så väl överens med omgivningens. Alltså man smyger inte så bra i nattmörkret utan linser. Att man ska behöva bli påmind om det – det är ju inte jag som är 18. Avsaknad av linser till trots; blickarna från de ungdomar jag sökte upp på torget var talande. 

Självklart försökte jag ringa också. Och lika självklart byggdes min oro på ytterligare för varje gång svaret uteblev. Skräckbilder målades upp i mitt inre, som jag till skillnad mot skuggfigurerna i nattmörkret, såg klart och tydligt. När vi så fick kontakt så visade sig min oro inte bara vara överdriven utan ganska obefogad. En god middag, ett par glas vin och glad stämning är ju inte riktigt samma sak som att tappa kontroll och befinna sig i fara. ”Men mamma, du har väl också …” Joråsåatt.

Om ens oro tar sig uttryck i att man kräver rapportering i varje steg så missbrukar man sitt ledarskap. Och att verka under en orolig chef främjar varken kvalitet eller kreativitet. Detaljstyrning ställer sig i vägen för tillväxt, utveckling och ansvarstagande. Det är direkt kontraproduktivt när ledare är så upptagna av att styra och kontrollera att de glömmer bort vad som är deras viktigaste uppgifter. Och det är knappast att göra jobbet, utan att ta ansvar för de som gör jobbet.

Såvida inte mina barn inte verkligen behöver det, kommer jag inte att iscensätta ogenomtänkta nattvandringar igen. De är stora nog att avgöra om och när de behöver min hjälp. Och behöver de det ingår det alltid ett obegränsat antal stora kramar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.