Fick en fråga; ”måste styrelsemöten vara tråkiga?”

I slutet av förra veckan hade vi styrelsecafé med Styrelseakademien. I samband med det fick jag frågan om varför styrelsemöten måste vara så långa och tråkiga. Intressant fråga, för så upplever inte jag att det är. Tvärtom, styrelsearbete är riktigt kul. Personen som ställde frågan kanske hade hamnat på fel ställe, och då kan man ju lämna styrelsemötet eller kanske överväga att ställa sin plats till förfogande. Jag kan erkänna att jag har lämnat möten vid enstaka tillfällen, exempelvis då ett möte dragit ut på tiden och/eller då det har varit fel nivå på frågorna.

Eftersom försvinnande få människor gillar att delta i möten som är för långa, förvirrande eller rent ut sagt tråkiga, så är det ändå intressant att betrakta att styrelsemöten – och för all del andra typen av möten också – kan komma in i ett så tråkigt ”mood”. För alla typer av möten gäller att det kan balla ur med en ordförande som låter mötet komma ur spår, eller låter några få medlemmar dominera eller överkontrollera. Det gäller liksom att hitta nivån, och där är en sådan som jag viktig, då jag sitter på en VD-roll. Ger jag för mycket eller för lite information så minskar styrelsens effektivitet.

Exempel på mål med styrelsearbete bör vara att hålla fokus på frågor som påverkar organisationens strategiska inriktning, som skapar förståelse för organisationen, vilka utmaningar och möjligheter man har att hantera, eller förväntas att komma att stå inför. Vill man så kan man självklart göra det arbetet ineffektivt och tråkigt, man tar sig dit med lite vilja … Är det så att man har herr/fru Ego med på mötet så är det förstås en extra krydda som bidrar till ett mindre stimulerande möte. För när Ego är viktigare än styrelsen, företaget eller de utstakade målen så brukar mötena direkt få en förmåga att dra ut på tiden. Det kan ju vara så att inte alla intresserar sig för utvikningar som upplevs vara av mindre betydelse om man står i ett vägskäl gällande strategiska beslut som påverkar framtiden.

En annan sak som slår mig är när det blir en negativ konkurrens som skapar låsningar och stör gruppdynamiken. Jag skulle inte vilja skriva snoppmätartävlingar, för även medmänniskor som inte är utrustade med dylika kan ju arbeta med dolda agendor som förgiftar arbetet. Och det kan förstöra alla förutsättningar för ett bra styrelsearbete och en god samarbetskultur. Sjukt tråkigt, om du frågar mig. Så tråkigt så jag menar att det kan vara skäl att dra sig ur även det mest prestigefyllda uppdrag.

En sista grej – mitt förra blogginlägg var nog lite väl långt, så jag lovar att det här ska bli kortare – är den trevliga kryddan ”känslor”. Instinkt, känslor, intuition och magkänslor har alla sin plats, men att föra in för mycket känslor in i ett styrelsemöte kan ha en skadlig effekt. Om en ledamot besväras av att hon eller han lanserar en idé som övriga mötet inte tar till sig med samma entusiasm som önskat, kan det förstås leda till olika typer av negativa beteenden med prestige som förtecken. Det försvagar såklart styrelsen. Sårade idékläckare är farliga grejer.

Och för att svara på själva frågan (kanske skulle Askungen hålla med mig): ”Nåja, vad är väl ett styrelsemöte? Det kan vara dötrist och långtråkigt och alldeles, alldeles underbart”.