Är du en sån som tävlar i allt?

Javisst gör jag det! Vem som pinkar snabbast på jobbet är ju en typiskt viktig tävling. Har ni inte den hos er också ..!? Nä, men faktiskt inte. Jag tävlar faktiskt inte i allt jag gör. Och ni som har träffat min mamma vet att jag bara ärvt en gnutta av hennes tävlingsinstinkter.

För att vara helt uppriktigt skulle jag nog vilja påstå att jag tävlar ganska måttligt till vardags. Visst kan hornen växa ut och jag upptäcker mig själv med att känna ett ”yes, där satt den!”, men blodigare än så blir det sällan. Nu vet jag att en del av er därute tänker något i stil med att ni minsann känner mig bättre än jag gör själv och jag såklart är mer tävlingsinriktad än vad jag själv begriper. Att andra känner mig bättre än jag gör själv är väl inte direkt omöjligt, men ändå en ’spännande tanke’, om man säger så.

Hur som helst kan man ju fundera på huruvida man ska eller inte ska tävla i allt. Jag har haft medarbetare som jag ibland önskat varit utrustade med mer tävlingsfokus än som varit fallet. Andra gånger har det varit det omvända. Och det jag önskat både för organisationens och resultatets skull – och faktiskt för deras egen. Två ytterligheter där jag vid närmare eftertanke inte kan se att den ena är att föredra. Det har jag inte direkt funderat på tidigare, däremot hur man får upp farten och ”killerinstinkten” på någon som rör sig så sakta att de knappt kommer upp i styrfart. Så sakta att många andra med mig inte kommer ner i det tempot ens om jag försöker. Eller de företagsledare jag stött på som förefaller ha viktigare saker på agendan än att med tydlighet ta sitt ansvar som ledare, fast tävlingen bevisligen pågår för fullt.

Det finns många likheter mellan att vara ledare och att vara elitidrottare. Men det finns också en del skillnader. Elitidrottare prioriterar och lägger upp träningen innan tävling, träningen utgör ett grundfundament hon eller han faktiskt kan välja att avstå från för att förberedelserna inte var tillräckligt bra. Hur bra är vi på det i näringslivet? Jag menar, det har nog hänt många av oss att man gått på ett viktigt möte med svaga förberedelser och likt förbaskat intalat sig själv (och kanske någon annan) att det här blir ett bra med både ’prestera’ och ’leverera’ som förtecken. Eller att man ställer upp på att hålla en föreläsning kring motiv till förändringsarbete utan att fundera på hur man ska lägga upp föreläsningen på bästa sätt.

För att ett företag ska göra succé är det viktigt att både medarbetare och ledare både vill och kan fylla sina roller. Det som krävs och förväntas är att alla spelare i laget bidrar för att laget ska lyckas. Och för att lyckas måste man göra fler mål än det andra laget – om vi nu ska ha bollsport som inspiration för metaforer. Oavsett vilken sport vi hämtar våra metaforer ur så gäller samma förutsättningar i näringslivet.

Jag lever i tron att om man jobbar som företagsledare ungefär som en skicklig tränare gör, så tittar man inte bara på resultattavlan, utan mer på vilka förändringar man kan och bör göra i laget och i spelet, så att alla ges möjlighet att prestera på topp.