När man måste tänka till för att inte sätta sig på samma stol som senast

Om man skänker vissa saker lite eftertanke kan de bli smått bisarra. Ta det här med att kliva in i ett konferensrum. Ett rum som man är i med jämna mellanrum, till och med ganska ofta. Har du tänkt på hur vanligt det är att benen transporterar resten av kroppen till den stol du satt i förra gången? Och hur bakvänt det kan kännas om den stolen är upptagen. Samma i ett fikarum. Att man ens ägnar det en tanke, och inte bara tar första bästa stol. Lite knäppt, eller hur?

Och visst kan man bli lite smått förvirrad om man funderar närmare på varför man gör vissa saker på det sätt man gör dem. För det är nog ett allmänt faktum att en väldigt stor del av det vi gör och de beslut vi fattar dirigeras med autopiloten påslagen. Det kanske finns någon psykologisk förklararing, och ur evolutionär synvinkel finns det säkert fördelar. Men – och det här är ett viktigt ’men’ – när även dåliga vanor fortlöper utan hejd borde man väl ta sig ur invanda mönster. Som sagt, psykologin kan säkert ge en vetenskaplig förklaring, själv nöjer jag mig med att låta mina reflektioner få lite utrymme. Av gammal vana …

Nu är det inte så att jag på något sätt står över vanans makt, trots att jag ganska ofta noterar mina egna passiva val. Ta det här med frukost. I princip varenda morgon tar mina händer fram fil och müsli. Munnen tackar – nåja – och tar emot. Jag tycker inte att det är särskilt gott, varierad kost är nyttigare och jag skulle hinna göra något lite roligare, men av någon för mig outgrundlig anledning gör jag som jag gjorde i går. Och dagen före det.

Ganska triviala problem naturligtvis. Ingen människa i världen har hittills engagerat sig i mina frukostvanor. Men det finns andra vanor här i världen som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än mina frukostar. Nu tänker jag på ledarskap. Jag vet inte hur många VD:ar jag stött på som nästan skryter över hur ”duktiga” de är på att inte ta hand om sig själva och sin hälsa. Och då menar jag både kroppsligt och själsligt. Man sover för lite, äter ohälsosamt på flera sätt, man motionerar inte, stressar för mycket, jobbar för mycket, försakar kultur, umgänge, sin familj och sina vänner. Och allt det i tron att det ska leda till något bra. Man omfamnar en vana som allt sunt förnuft – och sannolikt även forskning – säger är synnerligen ohälsosam. Man kanske har så mycket viktigt på agendan att man inte ens har tid för sina medarbetare.

Här är det ju verkligen på sin plats att vara självkritisk och inse att jag kastar sten i glashus. Jag har legat sömnlös och kommit på att det kanske är en bra idé att mejla kl 4 på natten. Jag är rätt kass på att ta semester. Och när jag tar semester är jag rätt dålig på att vara ledig. Listan kan göras lång. Så mina reflektioner grundar sig inte i att jag kan, vet eller gör bättre än andra, utan en gryende insikt om att vi alla kanske ska påminna varandra om när det kan vara dags att bryta mönster och våga släppa taget om vissa vanor. Vi människor är ju trygghetsnarkomaner, dvs om vi gör som i går kan det väl inte bli helt fel. ”Man vet vad man har, men man vet inte vad man för.” Vilket utomordentligt kontraproduktivt synsätt: det kan ju bara stämma om inget i omvärlden förändras. Och vi vet väl alla hur det ligger till med den saken.

Kanske behandlar vi ny information, nya metoder, unga människor och nya teknologier och tankar på det sättet: ”Njae, det var nog bättre förr”. Kanske bör vi alla våga släppa ledstången och gå mitt i trappan. Eller är det säkrare att sätta sig på samma stol i konferensrummet som i förra mötet?