Ledarskap,  självledarskap

Guldkorn

Jag har förmånen att då och då bli kontaktad av personer som är nyfikna på det jag gör. Och allt som oftast för att de vill bolla lite tankar kring deras eget arbetsliv, vilket jag tycker är superkul. Tjejer och killar, unga som gamla, med den gemensamma nämnaren att de är ambitiösa och ofta vill mer än vad deras arbetsgivare vill. Många gånger uttrycker de sig i linje med »de ser inte min talang – vad ska jag göra?«. Och det är förstås inte alldeles enkelt att svara på. Faktum är att jag skulle ha lättare att tipsa om hur man ska lägga upp träningen inför en halvmara. Men den frågan får jag lika ofta som det är snö på julafton.

Nu ska inte jag ta på mig vetenskapsrocken och fördjupa mig i mänsklig potential, det lämnar jag med varm hand över till prôffsen. Men jag tänker på de chefer som kanske inte riktigt ser guldkornen, fast de sannolikt står och går mitt framför ögonen på dem. Kanske är en vaktmästare en vaktmästare, varken mer eller mindre, och så kommer det att förbli. Kanske ser de inte att de har sin framtida chef i den duktige receptionisten. Kanske är de så förblindade i organisationens hierarki att de med i det närmaste chockartad förvåning ser den ambitiöse receptionisten plötsligt dyka och göra ett lysande jobb som säljchef hos konkurrenten. Vad var som precis hände?

Kanske är 2022 året då vi fokuserar lite extra på att skapa guldkorn. Året då vi ger våra medarbetare tydligare erkännanden och mer beröm för det goda arbete de utför. Om man nu inte tycker att det förefaller särskilt utvecklande – att ge beröm alltså – så kommer det säkerligen att lösa sig av sig självt. Guldkornen kommer att söka sig någon annanstans där de kan utvecklas och få uppskattning för den de är och det de gör. Ponera att du har en medarbetare som söker chefstjänst efter chefstjänst, och du tänker »men hallå, fatta piken, det blir inget chefsjobb här«. Prova då att ta en funderare på varför personen söker och söker. Vad är drivkraften och vad längtar hen till Och vad vill hen ifrån? Kanske kan du identifiera det där ”vill:et” till att utveckla personen och hitta något annat som gör att personen kan, och framför allt vill, jobba vidare med full kraft? Kan det vara så att man som arbetsgivare fokuserar på medarbetarnas potential men missar att motivera dem att göra sitt allra bästa?

Om du som medarbetare umgås med tanken på att du faktiskt underpresterar på jobbet är risken stor att du har alldeles rätt. Bara att du tänker tanken talar ju för det. Men är det så du vill uppfattas? Jag menar att om du underpresterar för att du inte får de resurser du tycker behövs för att leverera på topp, vänta inte utan ta upp situationen med din chef. Beror det däremot på att du tänker att »bara jag får det där speciella jobbet jag suktar efter, ja då ska jag prestera som bara tusan«, då tycker jag att du snarare är lat. Ett tankesätt som vare sig är imponerade eller konstruktivt. Tänk om. Du kan bättre.

Med andra ord, kanske är det i år som du som chef kommer att behandla dina medarbetare ännu mer som människor och inte bara som resurser eller pjäser. Året då vi nyttjar och inte bara ser potentialen, och ser till att den potentialen uppnås. Till syvende og sidst, kom ihåg att när det kommer till framtiden behöver människor alternativ: alla vill inte trampa samma stigar. Så kan man erbjuda olika karriärvägar inom organisationen så kommer det att leda till att dina medarbetare får chansen att hitta rätt väg för just dem. Och när det händer är vi alla guldkorn.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.