.. lite självreflektion

Det har varit mycket senaste tiden. Både i min egen lilla värld och i den stora världen utanför. Den kombinationen har lett till att det blivit mindre tid än vanligt för de, i sammanhanget triviala, reflektioner som annars brukar lämna mitt tangentbord med jämna mellanrum.

Min temporära tystnad till trots – det har inte på något sätt stått still här. Tvärtom, vi jobbar på med full kraft. Och eftersom det hunnit flyta en hel del vatten under broarna sedan min senaste blogg har det blivit ett flertal roliga möten med inspirerande människor. Men det har också smugit sin i en del energitjuvar, även om jag tillhör den lyckligt lottade skara som möter betydligt fler positiva människor än negativa.

För ett par veckor sedan träffade jag den kanske mest ointressanta kombo – eller är det mer PK att kalla den utvecklande – av personligheter på bra länge. En person vars utstrålning domineras av ”jag är bäst i världen” samtidigt som det kanske inte var helt verklighetsförankrat att beskriva den här personen som just kunnig över huvud taget. Att stöta på människor som utmanar ens sinnesfrid kan ju vara både bra och stimulerande, men just den här kombinationen av personlighetsdrag är inte direkt härlig, men säkert utvecklande på något vis.   

Vi har väl alla befunnit oss nära personer som lever i fast förvissning – eller kanske mer troligt; försöker övertyga sig själva – om att de bär på svaret till varje upptänklig fråga. Folk som tror att de kan och vet allt kan verkligen förstöra en bra dag, om du låter dem göra det. Jag måste bekänna att jag har låtit sådana individer förstöra mer än en dag i mitt liv. Ibland kan man känna sig stark, men det är också utmanande att vara runt någon som vägrar att erkänna att de har fel och brister, som alla vi andra. För vet ni, de är bara människor de också. Oavsett hur de själva förhåller sig till den saken.

Vart vill jag nu komma med det här då? Kanske inte mer komplicerat än att själva reflektionen kan leda till en behaglig distansering från energitjyveriet. Eftersom jag är lite kass på att hantera dem, och att de inte ens förtjänar någon större uppmärksamhet, så kan det ju faktiskt vara rätt befriande att skriva av sig. Prova själv.

Efter att nyligen träffat den här personen hade jag en diskussion med ett par kompisar. Och där och då upptäckte jag – med benägen hjälp till självinsikt av mina kompisar – att jag ältade. Och ältade en gång till och sedan ältade lite mer. Det är så korkat att jag skäms när jag skriver det. Men för att summera så sa de några kloka saker som kan läsas in på lite olika vis, men ändå gav mig ett leende. För när man är omedveten om vad man inte vet så tror man sig ju samtidigt veta mer än var som är fallet. Inte så konstigt då att en del tror sig veta allt. Och att just de personerna dessutom blir energitjuvar i mitt liv beror förstås mer på mig än på dem. Får bli ändring på det.