Ledarskap,  självledarskap

Att inte välja är också ett val

Just nu sitter jag i det närmaste ensam på ett tåg till Stockholm. Väl där ska jag ägna mig åt styrelsearbete i olika former. Den här dagen har jag sett fram emot länge, för jag tror det kommer att vara inspirerande och ge en rejäl energipåfyllning. Det brukar bli så när man träffar kloka människor som är bjussiga med sina kunskaper. Så jag ska passa på att tanka energi och samtidigt försöka bidra med det jag kan. Som sagt, kupén är i stort sett tom, så tankarna får fritt utrymme att flyga i väg dit de önskar. Hade det funnits fler människor runt mig hade jag nog tjyvkikat på dem i stället. För jag får erkänna att jag tycker det är ganska roande att iaktta folk lite så där i smyg. Den seriösa affärsmannen i kostym som ivrigt skriver på sin laptop samtidigt som han lite förstrött petar näsan. Den unga kvinnan som utan förbehåll delar med sig av både sitt arbetsliv som en del mer privata ställningstaganden, och med emfas beklagar sig över att folk minsann inte har någon integritet nu för tiden. Du har säkert också stött på dem någon gång.

I går var jag på Karlstads universitet, där jag träffade ett härligt gäng entusiastiska ungdomar som i ungefär lika stora delar kom från Tekla (som består av kvinnliga och icke-binära som läser naturvetenskap och teknik ) och Börsgruppen. Jag var där för att berätta om hur jag tänker kring privat sparande, hur man buffrar upp ett fuck off-konto och hur man kan välja chef, som alternativ till att välja arbetsplats. Lättare sagt än gjort. Inför min föreläsning kände jag hur gärna jag hört någon ta upp de sakerna med mig när jag var i den åldern. Jag hade behövt det. Hoppas att mina erfarenheter i alla fall gav någon av dem lite insikter att ta med sig. Det var hur som helst en härlig grupp människor. Mycket engagemang och många frågor som mer hade prägel av ett böljande samtal än en föreläsning. Mitt budskap i sammanhanget kokade ner till man inte ska behöva ta skit. Inte ta några ”hundår” för att man är ung, eller för att man ännu inte hunnit skaffa sig ett fullmatat CV. Man ska ha kul och trivas på sitt jobb, man ska definitivt inte behöva bita ihop eller härda ut. Man förtjänar att ställa rimliga krav. Att däremot inte toppjobbet kastas efter en i samma sekund man kastar mössan i luften på utspringet, ja det får man nog tugga i sig. Att vara nyfiken, målfokuserad och ha tålamod är en annan sak. Men händelser och situationer som man inte mår bra av ska man kunna lämna.

Därifrån till sparande. Vi pratade om vikten av att ha ett sparkapital som man kan använda när det uppstår oväntade händelser i livet. Händelser som gör att man ändå vill kunna göra val, till skillnad mot de där händelserna som leder till en förändring man inte klarar av att påverka. För jag tycker att man ska fundera på sin egen situation och inse att alla livets skeenden inte är planerade av en själv. Val man tvingas göra är ju egentligen inga val.

Det är förstås väldigt individuellt hur man kan och bör spara. Vi har ju, som alla vet, varierande förutsättningar. Samtidigt: det här med fuck off-kapital är ju såklart inte så enkelt som en summa pengar på banken. Det kan lika mycket handla om en breddad utbildning, flera kompetenser, ett flexibelt förhållningssätt till sitt yrkesliv, en öppen attityd, ett värdefullt kontaktnät och så vidare. Vad innebär det för dig?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.