Ska man följa sin magkänsla eller ska man tänka efter?

Bra fråga. Hur tänker du – eller hur känner du ..? Nä, men skämt åsido. I dag på tåget till jobbet överhörde jag – eller tjuvlyssnade kanske – på två kvinnor i medelåldern (alltså den övre delen av medelåldern, inte den nyss påbörjade delen av medelåldern som jag själv hamnade i häromveckan …). De två kvinnorna diskuterade ett beslut som de tidigare hade tagit med en vältränad magkänsla, ett beslut som en tid senare visade sig vara mindre lyckat. Och just där ligger det en svårighet – att man inte tillräckligt snabbt får återkoppling på om det var rätt beslut eller inte, så att man kanske skulle kunna ändra sig, styra om och göra rätt. Och när man väl får återkoppling är det ju oftast bara det val man gjorde som går att utvärdera. Det eller de scenarion man inte valde går ju inte alltid att utvärdera. Jag har funderat lite kring det här med att magen både fattar beslut och sedan utvärderar besluten. Kanske är vi för dåliga på att erkänna att magkänslan hade fel? Men när vi ser ett mindre lyckat beslut så tror vi gärna att det blivit sååå mycket bättre om bara magkänslan hade fått styra. Är det så att lilla magen talar i egen sak: ”du kan alltid lita på mig!”.

Att göra val och att fatta beslut är som bekant en del av livet. I både stort och smått. Enkelt uttryckt; det är ju på det sättet livet utvecklas och tar sin form. Och ser man det i det ljuset blir det för mig väldigt förvånande att se hur svårt en del har göra sig beslutsmässiga. Hur det knyter sig, allt stannar upp, inga beslut fattas och utvecklingen hämmas. Varför blir det så? Är rädslan att göra fel större än längtan att göra rätt? Jag kanske inte ska bli djup i de här funderingarna, det var ju ändå bara lite tjuvlyssnande på tågresan till jobbet som försatte mig i de här filosofiska tankarna. Men det fick mig samtidigt att fundera på hur jag fattar mina beslut. Det är förstås svårt att svara helt objektivt och sanningsenligt på det. Och jag kanske inte gör likadant när jag tävlingsorienterar och ska välja väg i skogen som när jag går på torget och lördagshandlar eller funderar på en investering eller utveckling av ett nytt affärsområde. Men jag tror på att snabbt definiera problemet/utmaningen, alltså själva grunden till problemet och inte endast symptomen, därefter brukar jag brainstorma lite med mig själv och försöka förhålla mig objektiv till alternativa lösningar. Och sedan gärna diskutera alternativen med andra – inte minst de som i någon mening ska leva med beslutens efterverkningar – och upprätta någon sorts handlingsplan med en bedömning av konsekvenser. Även om det handlar om att besvara en frågeställning med ett ja eller ett nej bör man ju ha klart för sig vad besluten leder till. Och att inte fatta beslut också leder till konsekvenser.

Åter till magkänslan. Jag tror faktiskt att vi alla då och då tillskriver magkänslan lite mer värde än vi borde. Kan det inte vara så att man lätt glömmer bort de gånger magkänslan haft fel och väljer att se de gångerna som undantaget som bekräftar regeln? Å andra sidan kan man ju säga till magkänslans försvar att beslut man inte riktigt tror på kan bli svåra att genomföra på ett bra sätt. Energin håller inte lika länge om man ska tveka sig fram genom livet.

Eller vad tycker/känner du?