Linda Take
Ledarskap,  självledarskap

… Sommaren var härlig, hösten blir ännu härligare

Borta bra men hemma bäst, brukar det heta. Det är riktigt gôtt med semester. Nödvändigt är det också. Men det är allt bra gôtt att komma tillbaka utvilad med påfyllda depåer också. Själv är jag inne på min andra jobbvecka, och jag gillar det för fullt. Den här tiden på året är väldigt inspirerande. Lite sol och sommarvärme är det ju kvar, samtidigt står hösten för dörren med allt roligt som ska planeras och genomföras. Strategi- och kulturmöten, kick-offer, möten och andra energigivande händelser i olika sammanhang.

Min semester är ganska enkel att sammanfatta. Den var kalasbra. Precis som en semester ska vara. Det var tre veckor på raken med mycket god mat, sömn och minst 30 mil i löparskorna varvat med återhämtning och skönt häng med familj och vänner. Precis vad jag behövde för att känna mig redo att kliva in i höstterminen. Så med laddade batterier sitter jag nu och analyserar diverse data för att ha ett bra underlag för olika typer av beslut, färdriktningar och vägval för höstens arbete. Vad vi ska fortsätta göra, vad vi ska justera eller ändra, och vad vi ska finjustera så där lite subtilt. Vi kommer att analysera gapet mellan nuläge och målbild, bland annat för att förstå skillnader i utfall, och vilka korrigeringar vi behöver göra. Vi ska också se över vad i vår dokumentation som behöver kompletteras för att minska risken för att vår kultur bli alltför personberoende.

Allt det här hänger förstås ihop. Ord i all ära, men vad hjälper alla tjusiga ord, klubbade beslut och vassa strategier om de inte efterlevs? Det har hänt mig mer än en gång under alla mina år som chef i olika organisationer att jag sitter i möte, är rörande överens om en handlingsplan, för att i samma stund man lämnar mötet tvingas konstatera att vissa mötesdeltagare går tillbaka till sina vanliga rutiner. Samma skygglappar som tidigare. Ibland är det större förändringar som inte följts, ibland pyttiga små tomtesteg som inte gick att implementera. Lite suck på den va? Marigt ibland, men samtidigt en av tjusningarna med både ledarskap och medarbetarskap.

När man tänker på dessa tillfällen så är det förstås lätt att vara raljant, men emellanåt är det faktiskt lite svårt att begripa. Kan det vara så att vederbörande inte har förstått? Vill de inte förstå? Är det enklare att göra som man alltid har gjort? Är man starkt emot det nya vägvalet, men väljer att inte säga det utan ställer sig bakom beslutet samtidigt som man låtsas som det regnar? För man glömmer väl inte något man själv precis suttit med i ett möte och beslutat ..? Visst, rutiner kan vara bra och många gånger värda att eftersträva. Men omvärlden är i konstant förändring, så ett visst mått av egen förändring är alltid nödvändigt. Och ska man dessutom nå nya högre framgångar så är det viktigt att våga fatta vissa beslut och genomföra en del förändringar. »Survival of the fittest«,.  Man kan ju dessutom se det rent kollegialt: för hur känns det för dem som anpassar sig, tar i lite mer och ger energi när man ser andra som väljer att stå bredvid och sola sig, men gärna ta del av lagets framgångar. Detta är definitivt ett ämne man kan älta om och om igen och det utan att bli klokare

Att arbeta med organisationskultur är en process av non-stop-karaktär. En ständigt pågående dialog där delaktighet är absolut avgörande – men ack så svårt men det är väl det som är charmen

Hösten, nu kör vi

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.